Monday, 3 July 2017

Slänga sig ut i det okända

Senast igår konstaterade en av mina kollegor på Heimesjukepleien i Os att hon beundrar mig, för att vara så ung och ha modet att komma till ett helt nytt ställe där jag inte känner någon och jobba så flitigt som jag gör. Diskuterade med henne ett bra tag och förklarade för henne varför jag så ofta som möjligt åker till nya ställen för att jobba/praktik/skola. Orsaken är faktiskt väldigt enkel. En av mina största mardrömmar är att bli en sur bitter tant som hatar sitt jobb, men fortfarande går till samma ställe tills pensionen kommer emot. Genom att nu, som ung, göra tröskeln så låg som möjligt för att möta nya situationer och människor, tänker jag att jag i framtiden kan ha samma inställning. Ifall jag inte gillar något, kan jag byta. 

Inför alla nya situationer jag frivilligt lägger mig i, är jag givetvis stressad, rädd, osäker, spänd, tveksam, nervös och alla andra synonymer som kan tilläggas till dessa. Jag tänker alltid:

”Klarar jag detta?”
”Är jag tillräckligt kompetent?”
”Tänk om jag inte lär känna någon?”
”Borde jag bara bli hemma i trygga Finland?”

Jag har ändå alltid valt att slänga mig ut i det okänd. 

Första gången jag på egen hand gjorde något var i högstadiet. Jag åkte tillsammans med några andra från årskurs 9 till Spanien, där vi bodde hos varsina spanska familjer i en vecka. Vid detta tillfälle hade jag dessutom armbågen ur led och kunde inte röra den ena armen överhuvudtaget. Jag behövde hjälp med precis allt. Byta mitella före duschning, skära köttet vid middagar, ja you name it. Jag valde fortfarande att åka och familjen jag bodde hos tog väl emot mig.

Nästa tillfälle åkte jag till Belgien för att gå i skola i ett helt år, gymnasie tvåan. Hade väldigt blandade känslor innan jag åkte. Jag var jätte nervös men jätteglad, eftersom det var ett stipendiat från kulturfonden som gjorde hela utbytet möjligt. Jag visste att flera hade sökt stipendiet, men jag var EN bland de SEX som blev utvalda. Då jag åkte dit kände jag bokstavligen ingen. Detta år var lätt ett av de bästa i mitt liv. Jag har så otroligt många fina minnen från detta år. Internatet och människorna där blev som en familj. Träffade även en av de bästa människorna jag har i mitt liv, älskade TRICIA.



Följande äventyr var att jobba i Bulgarien, nattklubben Den Glade Viking, där jag heller inte kände någon. Jag hade ingen aning om var Bulgarien fanns före jag åkte dit, använde google maps för att söka upp landet. Själva beslutet att åka dit och jobba var heller inte något jag funderade på länge. Såg en annons på facebook, ansökte, tog emot jobbet och åkte till Bulgarien. Allting hände på under en månad. Då jag åkte hade jag ingen aning om vad själva jobbet gick ut på, vem jag skulle bo med, jag visste ingenting. Men som tidigare har jag aldrig ångrat något jag har gjort. Jag hade skitkul, annorlunda, lärde mig massor och träffade underbara människor från många olika länder, speciellt DANIELA, JENNIKA och JASPER, som jag verkligen inte skulle klara mig utan nu längre.



Om jag inte hade åkt till Bulgarien, hade jag aldrig träffat Jasper och aldrig valt att utföra en praktik i Holland. Detta var kanske den situation jag har varit mest nervös över hittills, eftersom jag inte kunde språket. Jag skulle i tre månader ha praktik på ett av de största sjukhusen i Holland, där man givetvis pratar holländska. Engelskan var förvånansvärt rostig hos både unga som äldre, sjukskötare, läkare och patienter. Trots det gick praktiken fint. Jag lärde mig de termer och meningar jag dagligen hade bruk för på holländska samt använde mig av kroppsspråk.



Så hur hamnade jag nu i Norge? Träffade HENRIK i Gran Canaria, dit vi årligen åker för att fira jul med familjen+ några andra. Detta år hade min lillebror med sig sin flickvän och jag var tyvärr inte längre hans favoritsällskap. Valde därför att hitta andra att umgås med. Henrik var på Gran Canaria med några kompisar i en segelbåt. Vi åkte på motorcykeltur, seglade och bara hade det jättekul. Vi fortsatte hålla kontakten och efter en rätt så oseriös arbetsansökan fick jag jobb i staden han bor. Nu bor jag i hans lägenhet även om han är på jobb i två veckor.



Så summa summarum, jag har förutom att lyckas sänka min personliga tröskel för att klara av nya situationer alltid fått oförglömliga minnen, erfarenheter och framförallt ovärderliga vänner av mina äventyr. Jag ångrar ingenting och skulle när som helst göra om alltihop. Jag hoppas verkligen att jag även i fortsättningen har möjlighet att uppleva minst lika mycket.


-Dessi