Friday, 21 July 2017

Att lära sig se det positiva i sig själv-för att sen kunna se det i andra


När du går på gatan och märker att någon tittar på dig, vad tänker du då?
Jag tror att det i stort sätt finns 2 alternativ.

1. Shit, har jag tröjan upp och ned, tandkräm runt munnen eller en stor finne i pannan
2. Shit, hen tycker också att jag ser bra ut idag, nice!

Tanken som uppkommer beror på din egen självbild, hur du tänker och ser på dig själv. Alla har vi såväl positiva som negativa sidor, för INGEN är perfekt på alla plan. Frågan är om du klarar av att tänka på bara de positiva aspekterna och lita på att även främlingar fastnar för det positiva, eller är det de negativa som tar över i huvudet?

Så hur gör man ifall det är det negativa som uppkommer i ens eget huvud. De negativa sakerna går att minimera, ena dera genom att ändra på något man tycker är fel eller helt enkelt göra det negativa till något positivt och lära sig älska något man innan har sett som något negativt. Det är lättast att börja med att ändra på något som är lätt att ändra på. Då man ser förändringar blir allt det negativa mer och mer osynligt, eftersom man i sitt eget huvud börjar fokusera mer och mer på det positiva.

Det är viktigt att komma ihåg att det ofta är det man själv anser som avvikande från mängden och därmed fult, i själva verket just det som andra anser som vackert och unikt. Detta låter nu väldigt utseendefokuserat, men det är det inte. Lär er gilla ert högljudda skratt och er blyghet kan anses som något positivt då ni kan vara en person man kommer till för trygghet och lugn.

När man lär sig att se det positiva i sig själv, lär man sig även se det positiva i andra, även om de inte skulle göra det själva. Samma händer tyvärr tvärt om, om man bara klarar av att se sina negativa sidor, kritiserar man ofta även andra. Tänk på detta då ni får elaka kommentarer eller hör att någon har sagt något illa om er. Det återspeglar sig alltid tillbaka på den som sprider negativiteten.


Just nu har jag en period i mitt liv där jag bokstavligen går runt på gatan och känner mig som en kung. Jag gör inget speciellt, bara går, men i hjärnan känns allt bara så fruktansvärt bra. Detta beror nog till en stor del på att jag inte jobbade i Bulgarien i sommar och inte kom hem som en alkohol+dålig sömn+ohälsosam mat-uppsvälld-ballong. I Norge satsade jag verkligen på att äta regelbundet, sova bra och träna för att få resultat. Jag såg otroliga förändringar i min kropp på bara några veckor! I takt med att musklerna blev mer synliga och kroppen utseendemässigt blev mer och mer som min drömkropp, började jag även tänka mer positivt. Istället för att jämföra mig med andra och se brister i allting ser jag så gott som bara det positiva, både i mig själv och i andra. Det är faktiskt en otrolig lättnad att bli av med all överlopps negativitet. 

-Dessi

Monday, 3 July 2017

Slänga sig ut i det okända

Senast igår konstaterade en av mina kollegor på Heimesjukepleien i Os att hon beundrar mig, för att vara så ung och ha modet att komma till ett helt nytt ställe där jag inte känner någon och jobba så flitigt som jag gör. Diskuterade med henne ett bra tag och förklarade för henne varför jag så ofta som möjligt åker till nya ställen för att jobba/praktik/skola. Orsaken är faktiskt väldigt enkel. En av mina största mardrömmar är att bli en sur bitter tant som hatar sitt jobb, men fortfarande går till samma ställe tills pensionen kommer emot. Genom att nu, som ung, göra tröskeln så låg som möjligt för att möta nya situationer och människor, tänker jag att jag i framtiden kan ha samma inställning. Ifall jag inte gillar något, kan jag byta. 

Inför alla nya situationer jag frivilligt lägger mig i, är jag givetvis stressad, rädd, osäker, spänd, tveksam, nervös och alla andra synonymer som kan tilläggas till dessa. Jag tänker alltid:

”Klarar jag detta?”
”Är jag tillräckligt kompetent?”
”Tänk om jag inte lär känna någon?”
”Borde jag bara bli hemma i trygga Finland?”

Jag har ändå alltid valt att slänga mig ut i det okänd. 

Första gången jag på egen hand gjorde något var i högstadiet. Jag åkte tillsammans med några andra från årskurs 9 till Spanien, där vi bodde hos varsina spanska familjer i en vecka. Vid detta tillfälle hade jag dessutom armbågen ur led och kunde inte röra den ena armen överhuvudtaget. Jag behövde hjälp med precis allt. Byta mitella före duschning, skära köttet vid middagar, ja you name it. Jag valde fortfarande att åka och familjen jag bodde hos tog väl emot mig.

Nästa tillfälle åkte jag till Belgien för att gå i skola i ett helt år, gymnasie tvåan. Hade väldigt blandade känslor innan jag åkte. Jag var jätte nervös men jätteglad, eftersom det var ett stipendiat från kulturfonden som gjorde hela utbytet möjligt. Jag visste att flera hade sökt stipendiet, men jag var EN bland de SEX som blev utvalda. Då jag åkte dit kände jag bokstavligen ingen. Detta år var lätt ett av de bästa i mitt liv. Jag har så otroligt många fina minnen från detta år. Internatet och människorna där blev som en familj. Träffade även en av de bästa människorna jag har i mitt liv, älskade TRICIA.



Följande äventyr var att jobba i Bulgarien, nattklubben Den Glade Viking, där jag heller inte kände någon. Jag hade ingen aning om var Bulgarien fanns före jag åkte dit, använde google maps för att söka upp landet. Själva beslutet att åka dit och jobba var heller inte något jag funderade på länge. Såg en annons på facebook, ansökte, tog emot jobbet och åkte till Bulgarien. Allting hände på under en månad. Då jag åkte hade jag ingen aning om vad själva jobbet gick ut på, vem jag skulle bo med, jag visste ingenting. Men som tidigare har jag aldrig ångrat något jag har gjort. Jag hade skitkul, annorlunda, lärde mig massor och träffade underbara människor från många olika länder, speciellt DANIELA, JENNIKA och JASPER, som jag verkligen inte skulle klara mig utan nu längre.



Om jag inte hade åkt till Bulgarien, hade jag aldrig träffat Jasper och aldrig valt att utföra en praktik i Holland. Detta var kanske den situation jag har varit mest nervös över hittills, eftersom jag inte kunde språket. Jag skulle i tre månader ha praktik på ett av de största sjukhusen i Holland, där man givetvis pratar holländska. Engelskan var förvånansvärt rostig hos både unga som äldre, sjukskötare, läkare och patienter. Trots det gick praktiken fint. Jag lärde mig de termer och meningar jag dagligen hade bruk för på holländska samt använde mig av kroppsspråk.



Så hur hamnade jag nu i Norge? Träffade HENRIK i Gran Canaria, dit vi årligen åker för att fira jul med familjen+ några andra. Detta år hade min lillebror med sig sin flickvän och jag var tyvärr inte längre hans favoritsällskap. Valde därför att hitta andra att umgås med. Henrik var på Gran Canaria med några kompisar i en segelbåt. Vi åkte på motorcykeltur, seglade och bara hade det jättekul. Vi fortsatte hålla kontakten och efter en rätt så oseriös arbetsansökan fick jag jobb i staden han bor. Nu bor jag i hans lägenhet även om han är på jobb i två veckor.



Så summa summarum, jag har förutom att lyckas sänka min personliga tröskel för att klara av nya situationer alltid fått oförglömliga minnen, erfarenheter och framförallt ovärderliga vänner av mina äventyr. Jag ångrar ingenting och skulle när som helst göra om alltihop. Jag hoppas verkligen att jag även i fortsättningen har möjlighet att uppleva minst lika mycket.


-Dessi